Nostalgitrippen

Tv-kväll med
Familjen Macahan
Av Anna Ström Åhlén

Testbilden tonar bort och klockan kommer fram på tv-skärmen. Sakta med säkert flyttar sig sekundvisaren mot det alla väntat på, kvällens tv-program! Eftersom det är lördag, behöver man inte hålla till godo med Dokument utifrån eller Språka på finska. Nej, här vankas veckans höjdpunkt: Familjen Macahan.

I soffgruppen av brun manchester sitter familjen redo, i sköna myskläder. Fondtapeten, med palmer i solnedgång bildar en mäktig kuliss till lördags-myset. Pappa bolmar på cigarrcigarretter – Bellman Siesta – och det yngre gardet angriper skålen med grillchips.

Nu dyker mamma upp i trappan. Den enda som ännu inte tagit plats. ”Någon som är hungrig?” frågar hon, när hon balanserande med en bricka tränger sig ner i soffan. Familjen låter sig väl smaka av de varma smörgåsarna med burksvamp och skinka. Barnen delar högtidligt på en 33-centiliters flaska Zingo, lördagskvällen till ära. Nu är det dags!

Så ljuder Macahans tutande signaturmelodi genom gillestugan. Ty detta ut-spelar sig på den tiden, då en underjordisk tv-kväll är höjden av helgmys.

Familjen Macahan har ett mål: att ta sig västerut, undan inbördeskriget. Det är onkel Zebs löfte att leda familjen, som så tragiskt blivit av med både fader och moder. De går nämligen till de sälla jaktmarkerna redan under de första avsnitten. Kvar finns sönerna Luke och Josh samt systrarna Laura och Jessie.

Flickorna i gillestugan är delade i två läger: Luke-supportrar och onkel Zeb-supportrar. Den förstnämnde är solklar som kvinnotjusare: både snygg och modig. I serien är han ständigt jagad och på flykt. Men det hindrar honom inte från att charma en och annan dam, på sin färd över den dammiga prärien.

Den andre är en väderbiten, seg och inte direkt purung man. Men, ack, en sådan hjälte! Jämförelsen med Stålmannen eller James Bond ligger inte långt borta. Bind onkel Zeb vid totempålar, utsätt honom för bakhåll, beskjutning eller ormar. Han överlever allt och reser sig som fågel Fenix i sitt slitna skinnställ, som tycks fastvuxet på kroppen. (Duschar han aldrig?)

Men det där med totempålarna är inte så vanligt. Onkel Zeb är nämligen en indianvän av sanna mått. Han har en indian till hustru och talar obehindrat deras språk. Indianernas historia skildras för övrigt med stundtals realistisk skärpa. Deras hederskodex vajar som en fana över de inskränkta medlem-marna i amerikanska armén.

Vem berörs inte av indianhövdingen Satangkai, som infinner sig till det avtalade mötet med arméns general trots sin död, buren på Zeb Macahans armar. Då är inte ett öga torrt, och cigarrcigarretten slocknar i pappas hand.

Kvinnorna i serien är mera våpiga. Allting i byxor som närmar sig gården, åstadkommer fniss och uppmuntran om framtida frihet, i deras påvra värld som sträcker sig mellan kohagen, stallet och köket. Rättrådiga moster Molly håller dock flickorna Laura och Jessie i strama tyglar, garderad med sin säkrade bössa. Nåde den som svär eller visar sig oanständig i hennes närvaro. ”But Zebulon!” (Zebs fullständiga namn, enbart använt vid förebråelser) ekar hennes stämma. Men nog bor det en längtan även i denna strama kvinna?

Det finns ytterligare en man i familjen, eller snarare en pojke – mörklockige Josh. Mot sin vilja har han fastnat mellan systrarnas hunsande och strävan att vara som sin modiga storebror. Försöken att bryta sig loss är flera, men naiviteten och ungdomen kastar honom tillbaka i familjegarnet. Han är och förblir en (söt) pojke.

Under beskydd av moster Molly och onkel Zeb, kämpar familjen vidare mot målet Oregon, som länge förblir en hägring. Familjetrassel sätter nämligen käppar i prärievagnens hjul. Luke blir efterlyst, ”wanted dead or alive”, anklagad för att ha deserterat ur nordstatsarmén, där han egentligen aldrig deltog.

Jessie håller på att dö av bistick, går vilse i öknen och blir kär i indianen Vargtass. Han medverkar bara i 18 minuter med sju repliker, men det räcker för att sätta Sveriges flickhjärtan i brand.

Innan han vet ordet av blir han (i verkliga livet) utgiven på Bert Karlssons skivbolag, gör turné i folkparkerna och signerar skivor på Domus.

Laura blir kär i en revolverman och en mormon. Med den sistnämnde planeras bröllop, tills hon på den stora dagen inser att tre hustrur är två för mycket. När Luke ska stadga sig griper liemannen in och förhindrar även detta. Men i verkliga livet får han i alla fall en äkta hustru – i Laura, efter förälskelse under inspelningen. En dag ropar äntligen familjen Macahan: ”Mot Oregon!”. Då har deras öden och äventyr förgyllt gillestugefamiljens lördagar i flera år.

När sista avsnittet kommer, sitter barnen med bandspelare och mikrofon vid tv:ns högtalaruttag. Signaturmelodin måste dokumenteras! Sparas för framtiden och avnjutas kommande (åh, fasa!) Macahanlösa lördagskvällar.

Ty detta utspelar sig på den tiden då VHS icke fanns i var mans hem. Då ingen var bekant med dvd, SVT Play eller Youtube. Då mobiler inte var annat än svävande tingestar ovanför vaggor …

Året var 1978.